"Den som har flest stämplar när han dör vinner"
Nu har jag tagit mig igenom byråkratidjungeln här. Det tog mig ”bara” två dagar att få alla papper och stämplar som jag behövde för att registrera mig på universitet. Rekordfart...
Så nu har jag ett rekommendationsbrev från svenska ambassaden, en bevittnad kopia av intyget från Aids-institutet (absurt att man måste göra aids-test: jag ska PLUGGA - inte gifta mig har i Syrien...) fyra passfoton, en kopia av hela passet och kvitto på betald registreringsavgift. Och allt har massor av stämplar - till och med passfotona. Puh.
Aids-centrat var ett kapitel för sig. Som vid alla institutioner fanns det naturligtvis ett kopieringsställe precis utanför. Där fick man stå i kö för att få sitt pass kopierat. Sedan ville de ha både två passfoton och intyget från universitetet - för att vika ihop och häfta alla saker i rätt ordning! En hel affärsrörelse som går ut på att hjälpa människor genom byråkratin.
Naturligtvis var det kö på centret också, men nu har jag lärt mig att bara gå förbi alla och kräva hjälp direkt. Det kanns buffligt, men annars får man ingen hjälp. Och den som skriker högst betjänas först. Att bli sedd av mannen med makt. suck.
Hur som helst vara kliniken att par smutsiga rum där alla trängdes samtidigt. Två kvinnor satt och lagade kaffe och stämplade papper precis vid provtagningsstolen. Och när jag satt där med uppkavlad ärm så kom det in en kvinna med en bricka full av provrör med blod i, och allt låg i en enda oordning.
Det enda som var rent på hela kliniken var nålen. Jag kollade noga att läkaren tog en ny kanyl från en oöppnad förpackning. Lite nojjig blir man ju...
Men nu har jag ett fint papper med massor av stämplar som bevisar på arabiska att jag inte har aids! Och på universitetet ville de inte ha originalet - för det behöver jag kanske mer? Undrar just vad jag ska ha det till?
På ambassaden gick jag förbi hela kön igen. Men den har gången bara på grund av mitt utseende. Beväpnade vakter kollade alla jättenoga, utom mig. Jag forslades förbi hela hopen av människor som försökte klämma sig fram för att få tag på de eftertraktade blanketterna från svenska migrationsverket.
Och för en stund stannade all verksamhet av. Alla ville spana in kvinnan från landet de ville till. En medborgare som inte ens behövde visa papper för att bevisa sitt medborgarskap. Med den självklara rätt som de alla var beredda att slåss för. Världen är orättvis - till min fördel...
Mellan byråkratin har jag dock hunnit njuta också. Det finns många små innergårdar och hustak med kaféer. Där kan man sitta i timmar undan avgaserna och omringas av röken från vattenpipor i stället. Även om man blir lite uttittad som ensam västerländsk kvinna. Men det är inte alls som i Egypten. Här är folk nyfikna, men man blir lämnad ganska mycket i fred.
Om man däremot själv tar kontakt och frågar om någonting så kommer det tusen frågor tillbaka. Och alla vet var Sverige ligger - de flesta kan även huvudstaden.
Undrar just hur många hemma i Sverige som på rak arm vet vad huvudstaden i Syrien heter...
Men viljan att vara just lilla mig till lags kan bli lite väl stor. Jag käkade lunch på ett ställe i går som spelade vanlig arabisk smör-dunk-musik när jag kom in. Men sedan sprang de snabbt och bytte till det förmodligen enda kasettbandet med västerländsk musik. 80-talspop och med tanke på ljudkvaliteten så var nog även kasettbandet så gammalt. Så där satt jag i Damaskus och ur högtalarna strömmade Roxettes "It must have been love". Absurt.
Läs andra reseberättelser
Tillbaka Del 1: "Välkommen utländska"
