Egypten
Att sova i öknen
Det är något speciellt med öknar. Kanske är det konstigt att längta ut i något som är så ogästvänligt och obeboeligt, men det är just det som fascinerar mig.
Jag reste ut till oasen Bahariyya och första natten sov jag i osen, men valde att sova under bar himmel. Visserligen sjunker temperaturen under natten, men eftersom det är sommartid så blir det aldrig riktigt kallt. Under vintern kan temperaturen nå minusgrader, men nu höll den nog sig lite under 20 grader på natten, vilket kändes som en fantastisk svalka efter den heta dagen. Hela lördagen och halva söndagen spenderade jag så ute i öknen mellan de två oaserna Bahariyya och Farafra.
Öknens månlandskap ar oerhört föränderligt, med märkliga stenformationer och bergsmassor med grottor. Mitt på dagen rann svetten om mig, det fanns inget att göra åt det. Men tack vare en svag vind gick det ändå att andas luften. En luft som trots sin hetta kändes friskare än luften inne i Kairo.
När solen mycket snabbt dalade nerför himlen blev temperaturen också allt behagligare och vi slog läger i öknen. Och så fort solen försvunnit kom i stället djuren fram. Ökenrävar, möss och insekter dök upp från ingenstans.
Och på himlen tändes ett hav av stjärnor.
Jag önskar at jag hade haft mer tid att resa vidare genom öknen och inte hade behövt återvända dagen efter. Nästa gång (?) vill jag ta mig hela vägen genom Sahara in i Libya (två veckor...).
En reflektion:
Varför känner jag mig som en jätte varje gång jag reser utomlands? Egyptier är inget litet folk, även om jag kanske är längre än de flesta äldre kvinnor här. Men i övrigt så tycker jag inte att jag är abnormt stor. Likväl har man hela tiden känslan av att inte passa in någonstans.
När man reser i Sydostasien kan man förvänta sig det och även i Sydamerika, men jag var inte riktigt inställd på att det skulle kännas likadant i Egypten. Vad gäller klädstorleker har jag nu förvandlats från en small till en xx-large och på varenda offentlig toalett måste jag böja mig ner för att kunna tvätta händerna eller se mer i spegeln än bara min mage. För att inte tala om utrymmet i bussar - gjort för femåringar! Jag har hittills aldrig fått plats med mina ben utan att behöva vrida mig själv i onaturliga sittställningar.
Och jag är inte stor! Jag förstår inte hur de stora kvinnorna eller långa männen här får plats. Men det är väl en vanesak.
I USA så bygger de allting gigantiskt stort, överdrivet kanske. Men Sverige är nog det stora byggandets land nr 2 eller 3. Här däremot, sparar man in på allt, men framför allt utrymme. Eftersom det är världens mest befolkningstäta område (Nildalen) så har man på olika sätt lärt sig att klämma ihop sig så att alla ska få plats. De tre-filiga vägarna klarar lätt sju bilar i bredd och en buss som tar 30 personer hemma tar lätt 70 här. Så trots att människor här är lika stora så kan de konsten att krympa sig själva. Vi får se hur lång tid det tar för mig att lära mig behärska den konsten.
Läs andra reseberättelser
(c) Christina Lindström
| 
