- De har förrått oss. Jag kämpade och var beredd att dö i kampen, men nu när ANC sitter vid makten så skiter de i oss som är fattiga.
Han kallas Rambo och jag träffar honom utanför hans hem i en kåkstad i utkanten av Johannesburg i Sydafrika. Området heter ironiskt nog Mandelaville, vilket någon sprayat på en vägg.
Rambo gick som tonåring med i ANC:s och kommunistpartiets beväpnade gren, MK, UmkhontoWe Sizwe. Kampen mot apartheidsystemet var allt och han var, som han säger, beredd att offra livet för att störta rassystemet. Det system som dömde honom till ett liv i kåkstaden utanför Johannesburg, utan några rättigheter.
Rambo vägrade böja sig under de vitas diktatur och tvingades till slut, i likhet med många i ANC, att gå i exil för att överleva. Det blev många tunga år med drömmar om att en dag kunna återvända hem till ett fritt land. När Nelson Mandela släpptes ur fängelse och de Klerk utlyste fria val öppna för alla trodde Rambo – och många med honom – att dagen hade kommit.
Han och andra exilkämpar lovades bostad och en framtid i det nya Sydafrika. Rambo återvände och hoppades att drömmen äntligen skulle gå i uppfyllelse.
Det har gått tio år. Rambo har varken fått arbete eller bostad. Han bor i den överfulla kåkstaden Mandelaville. Hit tvingades han efter att hans tidigare hem – även det i en kåkstad – jämnats med marken av bulldozers i ett försök från kommunens sida att ”städa bort de fattiga”.
– Vi fick två dagars varsel, så jag hann plocka med mig mina viktigaste ägodelar. Andra, som inte var hemma när bulldozern kom, förlorade allt de ägde.
Enda utvägen för Rambo var att ta med sig de räddade sakerna och flytta in i ett redan överfullt hus här i Mandelaville. Här finns varken rinnade vatten eller skola för barnen. Det är egentligen en gammal gruvstad. Här sov förr gruvarbetare om nätterna efter att ha slitit hela dagen med att hacka loss de så värdefulla guldklimparna. Det guld som skapade storstaden Johannesburg och också ett stort behov av billig, läs svart, arbetskraft. Nu finns här inget guld kvar att hämta.
I stället har gruvbostäderna blivit en växande kåkstad. Och runtom är landskapet likt månen, ofruktbart med massor av tungmetaller i jorden. Men här riskerar Rambo, och de tusentals andra, åtminstone inte att vräkas. Men inte heller går det att odla marken.
Här finns inget att leva på och för den som lyckats fixa ett arbete är det en dyr resväg till och från jobbet varje dag. De arbeten som finns att få är ofta korttids- eller kontraktarbeten och osäkerheten är stor, samtidigt som lönen är minimal.
Några vanliga bussar finns inte, så det enda sättet att ta sig runt är med hjälp av de minibussar som trafikerar de vanligaste rutterna. Men det är en dyr affär som ofta äter upp en tredjedel av lönen direkt. Minibussen kostar 5 rand, men det räcker sällan med en enda resa för att ta sig hela vägen till arbetsplatsen och det betyder att många dagligen måste lägga 20 rand på transport till och från jobbet.
Och samma problem blir det för de familjer som försöker se till att barnen får skolgång. I Mandelaville finns ingen skola, den närmaste skolan ligger en mil bort och för att ta sig dit måste man korsa motorvägen, så väldigt få familjer vågar släppa i väg sina barn ensamma. Och att låta barnen åka buss till skolan kan inte ens de med arbete skrapa ihop pengar till. De flesta har inte ens pengar till mat – än mindre till skolbuss.
Rambo rycker på axlarna, en gest som försöker förklara att han gett upp. Samtidigt tar han med mig till grindarna som förr var infarten till gruvstaden.
- Ser du fläcken, säger han och pekar på marken.
På betongblocket framför det som tidigare var vakthytten vid grinden kan man ser små mörkbruna runda fläckar.
- Ambulansen kom för sent, så är det alltid när man ringer härifrån. De bryr sig inte.
Fläckarna jag ser är blod från en ung man som hamnade i bråk för ett par dagar sedan, knivskars och inte hann till sjukhuset i tid.
Rambo fortsätter och berättar om gravida kvinnor som inte kan ta sig till sjukhus för att föda. Men han ger också en kort ursäkt till blodet.
- Här finns inget hopp, ingen framtid för ungdomen. Då händer sånt här. Folk super och bråkar med varandra.
Dagen efter får jag följa med till Soweto. Det är en stad för sig, med äldre och nyare områden. Vissa har fina hus och alla tänkbara bekvämligheter, medan vissa områden fortfarande saknar rinnande vatten och el. Det här är områden och människor som aldrig fått något gratis. Under apartheidtiden började samhällena här organisera sig och människorna såg till att dra in både el och vatten till sig själva och grannskapet. På så sätt kunde invånarna själva förbättra levnadsförhållandena i Soweto, apartheidregimen lyfte ju inte ett finger.
När ANC kom till makten hade partiet till stor del människorna här att tacka för segern. De lyssnade på Mandelas löften och gick till valurnorna. Det lovades nya bostäder, el, vatten och utbildning.
De flesta har ännu inte sett något av löftena. Till viss del har det börjat byggas, men det räcker inte på långa vägar.
Men det har också försämrats för invånarna i Soweto. Elen har nämligen privatiserats. Staden har sålt rättigheterna till privata företag och måste sedan köpa tillbaka den till invånarna, vilket betyder att det som tidigare var gratis numera blivit avgiftsbelagt. Företagen har försökt installera mätare i hemmen för att kontrollera att folk betalar för den el de använder. Men de flesta har inte råd med el om de måste betala och när de vägrat så har deras el kopplats bort. Elbolaget har stängt av elen för hela Soweto – även för dem som betalat.
Bobo Makhoba pekar på elledningarna över huvudet på oss:
– När man kopplar tillbaka elen är det viktigt att man använder isolerade verktyg, annars kan det gå illa.
Han är med i Sowetos elkriskommitté och har tillsammans med de andra i gruppen sett till att elen har kopplats tillbaka i de hem som fått sin tillförsel strypt.
Att koppla in el är inte helt lätt och ganska farligt om man inte har den rätta kunskapen eller verktygen. Därför har Bobo blivit känd i området, han vet hur man gör och han delar gärna med sig av kunskapen. Trots att det lett till att han arresterats 38 gånger.
- Det spelar ingen roll hur många gånger de kommer och plockar in mig, säger Bobo.
I bakgrunden suckar hans mamma Rachel.
- Jag säger till honom att vara försiktig, men han lyssnar aldrig på mig, suckar hon.
Men trots sucken är det lätt att höra stoltheten i hennes röst. Hon är glad över anledningen till hans många besök hos polisen, även om oron finns där.
Rachel, Bobo och Rachels dotterbarn bor i ett litet tegelstenshus i den äldre delen av Soweto, Orlando East, inte långt från gatukorsningen där Hector Peterson sköts ner under studentupproret 1976. Där står i dag ett museum, dit turisterna kommer för att förstå historien.
Utanför pågår nya kamper. I Soweto är nästan alla arbetslösa och många familjer lever på en pension som kanske en farmor eller mormor får. Rachel är pensionerad och hennes 700 rand ska räcka till alla i hushållet. Någon annan inkomst finns det inte. Att då lägga en tredjedel av pengarna på el är en fullständig omöjlighet.
Därför kan inte Rachel säga nej när hennes son ger sig iväg för att hjälpa någon annan familj att koppla in elen på nytt. Hon bara suckar och rycker på axlarna, men när Bobo vänder ryggen till ler hon mot mig. Jag förstår.
