”Välkommen, utländska!”
Ahlan wa sahlan betyder välkommen och det är den absolut vanligaste hälsningen jag får här.
Det kanske blir jobbigt om ett tag, men än så länge så är det charmigt.
Överallt, även när jag bara går nerför gatan så hälsar folk mig välkommen till deras land. Och det får en ju onekligen att känna sig lite unik. För det är så få utlänningar eller turister här att folk faktiskt orkar hälsa välkommen varje gång de ser en. Och välkommen känner man sig.
Hittills har jag inte stött på någon som varit otrevlig. Även om männen naturligtvis är lite mer efterhängsna än hemma i Sverige så är de hela tiden artiga och tar ett nej för ett nej. Otroligt nog. Ofta frågar de om vi inte kan ta en kopp te eller om jag vill hjälpa dem att lära sig engelska så kan de lära mig arabiska. Ett fint sätt att flörta på och när jag med ett leende avböjer så säger de bara Ahlan wa sahlan och lämnar mig i fred.
Ganska ofta hör jag också att folk pratar om mig. ”Al-adjnabiyya vill ha vattenpipa.” Och när jag påpekar att jag visst förstår arabiska och att de kallar mig adjnabiyya, utländska, så blir de förlägna. Men det är bara att skratta åt det och säga att det ju faktiskt är sant - jag är Utländskan per definition. Och det gör att jag kan flyta lite ovanpå hela samhället. Exempelvis bryr jag mig inte om att kaféerna befolkas av endast män. Ibland har de en så kallad familjesektion med draperier för, men jag vill ju sitta ute där man kan titta på folklivet. Så jag sitter bland männen och även om det innebär en hel del blickar så är jag alltid välkommen överallt. Det kan hända att en man som kan två ord engelska blir ivägskickad av de andra kompisarna i gubbgänget för att hälsa mig välkommen och naturligtvis ta reda på var jag kommer ifrån. Så ”Min as-swidd” (Från Sverige) eller ”Ana swidiyya” (Jag är svenska) är nog den vanligaste frasen jag säger. Och sedan går gubben tillbaka till polarna vid backgammonbrickan för att berätta var den där konstiga adjnabiyyan kom i från.
Men när man är här så önskar man verkligen att man var en gammal arabisk gubbe. Antingen en av de där stora med en rejäl kagge som de stolt bär omkring på, eller en av de där extremt taniga, ofta med med gigantiska tjocka glasögon som understryker tanigheten. Glasögon som skulle gjort Paris Hiltons grön av avund - om det inte var för att de ofta är sneda och ihoptejpade någonstans och daterar tillbaka till 50-talet någon gång. Där sitter de i timmar och röker vattenpipa och spelar backgammon eller kort och för det mesta sitter de tysta, men ibland brister sällskapet ut i hetsig ordväxling för att exempelvis Ahmed har fuskat. Och trots att jag spanat in kortspelen så förstår jag inte reglerna – de verkar gjorda för att man ska just fuska. Eller så bär männen viktigt omkring en portfölj (förmodligen full av stämplade papper) men tar sig ändå tiden att sitta och läsa tidningen i flera timmar.
Arabisk tid är en helt annan sort än den vi har hemma. Här finns inga fixa tider.
Saker tar så lång tid som de tar. Och det är bara att sitta och njuta under tiden man väntar. Begreppet ”utbränd” skulle ingen förstå i det här landet. Här går det nog inte att stressa ihjäl sig. Jag kommer hela tiden på mig att gå fortast av alla, som om jag hade bråttom någonstans. Men det har jag ju inte. Jag har en massa arabisk tid att njuta av.
Och det gör jag. Njuter. En sak jag verkligen gillar är färskpressad juice som man kan köpa i varenda gatuhörn. Trots att jag testar nya frukter hela tiden så kommer jag nog ändå inte att hinna dricka alla sorter som finns. Hittills är pressad granatäpplejuice min favorit. Men även den som görs på sådana där kaktusfrukter är utsökt. Att sitta på en pall på trottoaren och dricka eller äta falafel (de är så goda och billiga att jag snart förätit mig på falafel) är att verkligen ta tillvara på den arabiska tiden.
Läs andra reseberättelser
Tillbaka Fortsätt - Del 2
