Bangladesh
"Det politiska i att dricka te – om kvinnokamp i Bangladesh"
Solen dalar snabbt ner bakom träden och mörkret omsluter oss. Det är fortfarande hett i luften och myggorna kommer fram och attackerar. Jag har varit på marknaden med Doli och handlat mat till kvällsmålet. Det går fort, för Doli vet precis vad hon ska ha och alla känner henne, så de verkar stoppa ner grönsakerna i påsar redan när de ser henne närma sig skjulen som utgör butiker.
Men innan vi ska bege oss hem till Doli igen för att tillaga maten drar hon med mig in på byns enda restaurang.
- Kom så dricker vi te.
Restaurangen är helt nyöppnad och när vi kommer in sitter det män vid alla bord utom ett. De dricker te och röker. Som brukligt hänger ett stort och tjockt skynke som avdelare. Bakom det kan kvinnor och familjer sitta och äta. Vi befinner oss i Bangladesh, ett muslimskt land där kvinnor inte bör gå på restaurang ensamma. Men i kväll bryr Doli sig inte om det. Hon är uppspelt när hon drar med mig till det lediga bordet. Vi beställer te och några av de där torra och jättesöta kexen som alla tycks älska.
Männen tittar på oss. De känner säkert igen Doli Khan, aktiv i de jordlösas kamp och ordförande i kvinnoorganisationen Kishani Sabha, samt gift med en av Dashminas två läkare.
Hon dricker sitt te långsamt för att dra ut på nöjet.
- Vi är fria kvinnor och kan sitta var som helst och dricka vårt te, lutar hon sig fram och säger till mig.
Men det är inte mig hon säger det till. Det är ett svar på männens tysta men fördömande blickar. Här är det många kvinnor som inte tillåts gå utanför hemmet själva, som kontrolleras hela tiden och det är i skenet av det som denna kopp te är ett uppror.
När vi druckit ur stiger vi ut i det som nu blivit ett kompakt mörker. Rikshaförarna har tänt små fotogenlyktor under sina vagnar. Det är det enda ljus här finns förutom månens sken. Från husen kommer matos och röster. Doli kan grusvägen utan och innan, men jag snubblar fram.
Vi är på väg till organisationens kontor och kommer förbi en upplyst möbelverkstad där en grupp män står och hyvlar till matbord. Doli går avsides och viskar med en av männen som är mycket finare klädd än de andra. Hon sticker åt honom en sedel. När vi hastar vidare förklarar hon att han är advokat.
- Han ska hjälpa en kvinna som blivit utslängd av sin man när han tog sig en andra hustru. Kvinnans föräldrar vill inte ta emot henne, de tycker att hon vanärat familjen. Nu ska hon upp i domstol för att få underhåll.
Kvinnan är utan hem, utan arbete, utan pengar och med en liten dotter att försörja. Hon bor tillfälligt och ytterst hemligt hos en aktivist i kvinnoorganisationen och tvingas tigga för att överleva. Alla släktingar har vänt henne ryggen. De anser att hon ska gå tillbaka till mannen. De är fortfarande gifta och i praktiken gör det henne livegen. Det är som om han ägde henne. När han gifte sig på nytt var det ett underkännande av henne. Hon förpassades till att bli tjänarinna åt mannen och hans nya fru. Den nya frun som han hoppas ska föda honom en son.
Jag frågar om han misshandlat henne också och inser av Dolis reaktion att det är en underlig fråga. Det är självklart att han slagit henne. Och nu har hon gömt sig för att han inte ska komma åt henne. Han ser det som att hon rymt, men hon vill ha skilsmässa. Kvinnoorganisationen samlar ihop pengar åt kvinnor som hon, men de kämpar också emot hela månggiftssystemet. Det är en av fjorton punkter de har på sitt program, tillsammans med kamp mot barngifte och för mäns och kvinnors jämställdhet på alla plan. Men mycket av arbetet måste ske i det hemliga. Organisationen anstränger sig för att få respekt och erkännas.
Lagen ger män rätt att ta flera hustrur, misshandla dem och bestämma över deras liv. Misshandel ses inte som ett skäl till skilsmässa. Få saker gör det, möjligen om mannen super (vilket är en synd i ett land där alkohol är förbjudet) eller försvinner från hemmet. Så de kvinnor som får nog av förnedring och misshandel och flyr har få rättigheter. Deras räddning är Doli och andra kvinnoaktivister, som hjälper dem att gömma sig eller flytta till huvudstaden Dhaka där de kanske kan få ett lågavlönat slitjobb i textilindustrin. Det är en av få möjligheter för dem att försörja sig själva, och storstadens anonymitet ger ett visst skydd.
Nu är vi framme vid kontoret som består av ett hål i väggen och ett litet rum bakom som är låst och där alla viktiga papper förvaras. Doli kommer hit nästan varje kväll och det vet kvinnorna i byn. Det är en mottagning i miniformat. Först en kvinna med ett litet barn i famnen tillsammans med sin man. Han sätter sig vid dörröppningen och väntar under tiden som kvinnan lågmält pratar med Doli i ett av hörnen. De räknar på hur lång tid det gått sedan kvinnan senast menstruerade. Doli, som studerat medicin, behöver inte tveka innan hon konstaterar att kvinnan är gravid. Det får kvinnan att gråta mot hennes axel. Hon är fattig och vill inte ha fler barn just nu. Doli kan inte göra mer än att lova att hon ska fixa fram preventivmedel efter den här graviditeten. Men det tröstar inte kvinnan nu. Hon vill bli av med barnet, men enligt de vaga beräkningarna har det redan gått tre eller fyra månader.
När jag lite senare frågar Doli om preventivmedel blir hon fåordig. Hon försöker lära ut vissa metoder. När det kommer till aborter är vi inne på minerat område. I förtroende berättar hon att det händer att hon utför aborter, men hon är livrädd för att åka fast för det. Dessutom har hon motståndare i de egna leden. Kishani Sabha är en av sju organisationer som samarbetar. Den största och ursprungliga heter Krishok Federation och de kämpar för jordlösa bönder. Kvinnoorganisationen grundades till viss del ur Krishok, vars ordförande Badrul Alam inte håller inne med vad han anser om aborter när jag frågar honom. Han är en stark motståndare och jag ser att Doli blir rädd för att jag ska ange henne.
Till kontoret kommer också en kvinna å sin systers vägnar. Systern har blivit bortgift med en mycket äldre man som inte låter henne gå ut själv. Storasystern är en av få som kan komma hem till henne nu eftersom mannen inte ens accepterar att kvinnans manliga släktingar besöker henne när han inte är hemma. Han misshandlar henne och systern vet inte riktigt vad hon kan göra för att hjälpa. Inte ens Doli har något svar. Det enda hon kan råda henne är att fortsätta stötta och besöka systern ofta så att hon inte ska bli totalt isolerad. Plötsligt slocknar lampan i taket och surrandet från fläkten dör ut. Elen har gått och Doli packar ihop för att skynda hemåt. Hon måste laga mat åt männen.
- Tänk om vi skulle gå hem och tvinga männen laga mat, städa och passa upp oss, säger hon och fnissar åt sin egen tanke.
Men hur avlägset det än ter sig så sätter hon fingret på något av de största problemen för kvinnorna. Matlagning och hushållsarbete är helt och hållet kvinnans ansvar och det är en tung börda. Det vill Doli ändra på och häri ligger just organisationens kamp för jämställdhet på alla plan.
Två dagar senare åker vi ut med båt till Char Hadi, en ö i södra Bangladesh. Char betyder att ön bildats av slam och sediment som slitits med i de många översvämningar som landet drabbas av. I flodernas delta på väg ut i Bengaliska viken fastnar slammet och bildar så småningom öar. Dessa öar kan vara så unga som tio år. Och eftersom det är nytt land är det obebyggt och ägs inte av någon. Enligt ett dekret som utfärdades av regeringen för över tio år sedan ska sådan mark delas ut till jordlösa bönder.
Men inget hände så till slut tog de jordlösa bönderna saken i egna händer. Organiserade i Krishok Federation och Kishani Sabha lyckades de planera och genomföra massockupationer. Nu bor ungefär 100 000 människor på sammanlagt 22 char. Här har de börjat från noll och byggt allt på egen hand och gemensamt vakat över öarna mot attacker utifrån eller tjuvar. Den största kampen just nu handlar om att få papper på att de har rätt till marken de byggt sina hus på och jorden de odlar. De brukar den för hand och det rör sig inte om några stora stycken, men människorna här lider ingen hungersnöd och har det bättre än tidigare. Dessutom så finns här kvinnogrupper överallt som bestämt att inte tillåta månggifte eller barngifte på öarna.
När vi kommer fram efter en dryg timmes båtfärd möts vi av en hel välkomstkommitté på stranden. Nyfikna barn och kvinnor klädda i sina vackraste saris. Det är 8 mars, internationella kvinnodagen och Char Hadis kvinnogrupp har kallat till möte. För första gången ska denna dag firas och det blir till en fest. Vi sitter under ett stort plåttak utan väggar. Detta är öns skola, men i dag är det inte barnen som samlas här utan kvinnorna. Männen håller sig på nyfiket avstånd utanför.
- Denna dag firar kvinnor världen över precis som vi gör här, säger Doli i sitt tal. I år använder vi för första gången internationella kvinnodagen till att ställa krav här på Char Hadi, men nästa år ska Kishani Sabhas kvinnogrupper över hela landet göra gemensamma aktioner.
Kvinnorna lyssnar intensivt och barnen som fått karameller håller sig tysta. Här på Char Hadi finns en stark medvetenhet och det ses som något fint att vara funktionär för Kishani Sabha. När Laizu, en ung flicka, får frågan vad hon vill bli när hon blir stor svarar hon utan att tveka "Funktionär för Kishani Sabha". Nu lyssnar Laizu intensivt på Dolis tal.
- Denna dag ska vi fira genom att dansa och sjunga och låta männen göra hushållsarbetet.
Kvinnorna applåderar detta och så blir det bestämt att nästa år ska de minsann inte laga någon mat den 8 mars, det får männen sköta. Beslutet hyllas med sång och dans och alla klappar med. Demonstrationen efteråt ses inte av så många, eftersom det bara är åkrar runt om och alla hus är utspridda över ön. Men rösterna genljuder långt över de platta markerna. Och det viktigaste är inte att ses av så många utan att skapa en gemensam kampglädje. Det behövs, för fortfarande finns det mycket för kvinnoorganisationen att göra här på ön.
Organisationen har gjort upp en plan mot mäns våld mot kvinnor. Den går ut på att upplysa och prata om misshandel samt att se till att kvinnor inte blir isolerade. När de får reda på att en man misshandlar går de dit och pratar med honom och kvinnan. Organisationen säger ifrån vad gäller våld och försöker prata mannen till rätta. Om misshandeln fortsätter ställer sig organisationen på kvinnans sida och stöttar henne om det går till domstol.
Framför allt handlar det om att hjälpa kvinnor som vill skilja sig. Kvinnogruppen träffas en gång i månaden, men det viktigaste arbete görs inte på mötena. Det handlar om praktisk solidaritet. Att samla ihop pengar till den som blir sjuk och måste resa in till staden för att gå till läkaren eller att stötta ensamstående kvinnor med barn.
Den kvällen sover vi över ute på Char Hadi, hemma hos en av aktivisterna i Kishani Sabha. Jag är trött efter en omtumlande dag så jag går och lägger mig tidigt inne i lerhyddan. Utanför sitter kvinnorna kvar och pratar länge. Barnen kommer in och lägger sig och jag somnar lika gott som de när kvinnorna börjar sjunga utanför.
Bangladesh - I kamp mot trafficking
Läs fler reseberättelser
(c) Christina Lindström
| 
